Ann & Kex

Ann

Jag har utvandrat redan en gång tidigare – jag var då 4 år gammal och kom med min mamma och min yngre bror från USA. Jag växte sedan upp i en ful förort norr om München. Som 19-åring flyttade jag hemifrån till storstaden Berlin. 1990 föddes min son Jan Lukas och 1996 föddes sedan min dotter Leah Marie. Jag uppfostrade även mitt bonusbarn Ric (f. 1988).

Jag är ingen blyg person snarare tvärtom. Ibland kan jag vara ganska besvärlig för att jag bryr mig om och blandar mig i saker och ting. Positivt sagt: jag tar gärna hand om andra, har ett stort hjärta för barn och jag försöker även att behålla lite av min egen barnslighet. Tyvärr finns inte tillräkligt med tid för att ha flera djur, men det skulle jag gilla. Jag är en 100%ig känslomänniska – jag tänker med hjärtat och jag handlar även efter det. Ofta sprudlar jag av ideér. Livet är för kort för att man ska ha långtråkigt! Det som jag inte gillar med mig själv, är min otålighet och att jag babblar för mycket.

På min fritid tycker jag om att måla, släktforska, läsa skönlitteratur och så klart drakflygningen – jag skulle gärna ville lära mig alla häftiga tricks som man kan göra med sportdrakarna på himlen. Om du är intresserad, så är du välkommen att ta en titt på min konst-hemsida (länk).

Jag har flyttat ganska ofta i mitt liv – runt 15 gånger. Men jag längtar efter att rota mig äntligen – förhoppningsvis här i Mellböda. Och när jag ska ha blivit gammal, vill jag gärna vara en lustig gumma i brokiga kläder med konstiga ideér, vilken alla barnbarn tycker om att besöka.


Kex

Jag är född på en ö, jag också – mitt i Tyskland. Skämtsamt sagt: jag döptes med Spree-vatten, sedan växte jag upp i Berlin murens västra skugga.

Att åka skateboard och cykel, spela fotboll på lekplatsen och bygga modellbåtar var mina favorit sysselsättningar. Efter en skyddad barn och ungdom vilken jag delade med två vildbasade bröder, följde min äventyrstid: Jag åkte omkring på min motorcykel, först till alla hörn av Tyskland, sedan även utomlands bl.a. till Frankrike, Israel, Sydengland, Norge och genom Alperna. 1995 upptäckte jag passionen för att segla – tyvärr ägnar jag alldeles för lite tid åt det idag.

När det gäller arbetet är pengar bara en biroll för mig. Att ha roligt, att lära sig något nytt och att utöka sina kunskaper är mycket viktigare för mig. Det som fascinerar mig är att utveckla helt nya idéer, att hitta en genomförbar lösning och att omsätta detta för att få ett bra resultat. Därför arbetade jag, förutom i mitt yrke som kock, även som glassförsäljare, vakt, vaktmästare, fastighetsförvaltare och administrator i olika branscher. Bästa tiden var i Segelschule Berlin, där jag fick ta hand om motor- och segelbåtar.

Kära vänner hävdar att jag har – som i ordspråket – tålamodet hos en ängel och envisheten som hos en åsna. Min kreativitet är beryktad och min dragning till skoningslöst tydliga ord är fruktad.

Jag tänker nästan aldrig på ålderdomen. Mitt liv äger rum här och nu – ej i det förflutna och ej i framtiden.

En fråga vilken vi får höra om och om igen är:

Varför Öland?

…om bilderna inte räcker till…

Ann: Jag levde 2000 – 2005 med min familj i Stockholm. Efter separationen från min man kom jag tillbaka till Berlin där jag träffade min mångåriga vän Kex. Jag längtade till Sverige och lyckades att övertala honom till en gemensam semester i Sverige redan sommaren 2006. I tre veckor åkte vi på motorcykel genom södra Sverige, bodde en vecka på en gammal fiskebåt mitt i Stockholm och besökte även Gotland. En oförglömlig semester och då även Kex fattade tycke för Sverige. Nästa resa, på våren, förde oss för första gången till Öland. Den obeskrivliga vida himlen, närheten till havet och det ursprungliga landskapet fascinerade oss på en gång. Vi blev överraskade av den stora hjärtligheten som Ölänningarna bemötte oss med. Men det som var mest anmärkningsvärt var att ön var en absolut turistmagnet. Våra ideér om en självständighet i framtiden sprudlade genast och vi började att drömma om en utvandring till Öland. Under sommarlovet 2007 hittade vi en perfekt gård söder om Böda. När vi tittade på brygghuset och den stora ladan började vi att planera direkt. Därefter blev den viktigaste frågan: Vågar vi verkligen? För oss fanns det bara ett svar: Nu eller aldrig! I december 2007 skrev vi på köpebrevet och redan i februari 2008 – tack vore många hjälpande händer från vänner, släkt och bekanta – bullrade två fullproppade flyttbilar från Berlin till Mellböda.

Kex: Precis, så var det…! 😉